In Memoriam – Per-Olov Wester (1929–2024)
Idag tar vi farväl av en pionjär som förändrade strokevården för alltid. PO:s engagemang och livsgärning har gjort Sverige till ett föregångsland inom strokevård.
Läs hans sista intervju här nedan:
Mannen som förändrade strokevården för alltid
Som nyexaminerad läkare stod han ensam ansvarig för en grupp patienter som ingen visste hur man skulle vårda – och därför ofta lät bli. Då beslöt sig Per-Olov (PO) Wester att ta reda på vad de behövde. Idag, cirka 50 år senare, är Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i världen i vården av strokedrabbade. Det här är den sista intervjun PO gav.
I Sverige vårdas mer än 90 procent av de strokedrabbade patienterna på särskilda strokeenheter, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Överlevnaden och livskvaliteten ökar därmed rejält. Metoden med strokeenheter är nu etablerad på majoriteten av de svenska och skandinaviska akutsjukhusen.
Men så hade det inte varit utan Per-Olov (PO) Westers livsgärning.
– Det har hänt så oerhört mycket under den här tiden som jag arbetat med strokepatienter, konstaterar PO.
”Beslöt mig för att göra något”
Allt började när han på tidigt 1970-tal var biträdande överläkare på en internmedicinsk avdelning med 30 vårdplatser, på Serafimerlasarettet i Stockholm. Många var strokepatienter.
– Men de var väldigt tunga och vårdkrävande och man visste inte om det var blödning eller infarkt de drabbats av, så många upplevde det som besvärligt att ta hand om dem. Det tyckte jag med, jag visste inte hur jag skulle hantera det hela, berättar PO.
För att försöka bringa ordning i kaoset inbjöd PO till ett lokalt seminarium på Serafimerlasarettet med internmedicinare, neurologer, kirurger, fysiologer och radiologer. Rimligen skulle man tillsammans veta vad patienterna behövde, resonerade han.
– Men jag fick inga entydiga svar. Det kom väldigt många olika förslag och det fanns absolut ingen samstämmighet. Många gjorde helt enkelt ingenting åt de här patienterna. Då beslöt jag och mina kollegor att försöka göra något.
Svårtolkade resultat av behandling
PO och några intresserade kollegor började med att studera verkligheten. De gick igenom 240 journaler och studerade vad man gjort. Resultatet var svårtolkat.
– Det var fruktansvärt olika. Hos vissa patienter hade man inte gjort något alls, medan hos andra hade man gjort några enskilda insatser utan någon klar systematik.
PO och kollegorna samlade ihop en grupp intresserade läkare. Tillsammans diskuterade de sådant som hur en journal skulle vara utformad, viktiga kriterier som inte fick missas som fysiologisk status och vilka labprover som borde tas. För att göra informationen tillgänglig och sökbar, tog de hjälp av den då tillgängliga metoden för att mata in och ut data; hålkortstekniken.
– Det var det bästa vi hade på den tiden.
PO och kollegorna fick också ett treårigt anslag av Stockholms läns landsting för att utveckla ett handlingsprogram för strokepatienter både när det gäller akut- och långtidsvård.
1975 satte de i gång med ett embryo till den första strokeenheten.
Blev professor – med ett uppdrag
Serafimerlasarettet hade cirka 300 strokepatienter årligen och efter det första året hade hundra patienter fått vård på detta förstadium till strokeenhet. Det var dags att jämföra resultatet.
– Vid utvärdering av denna pilotstudie fanns en tendens till att det hade gått bättre för dem som vårdats på speciella strokeplatser men vi fick ingen säkerställd statistisk signifikans via hålkorten. Vi beslöt oss ändå för att jobba vidare på strokeenhetskonceptet, för det fanns tecken på förbättring, säger PO.
Efter några år lade Serafimerlasarettet ner och då sökte PO till en professorstjänst i internmedicin i Umeå.
– Jag brann för strokepatienterna. Jag meddelade redan i min installationsföreläsning att jag skulle göra Umeå till ett centrum för detta – och alla var positivt inställda.
Första strokeenheten i världen
Tillsammans med kollegor i Umeå vidareutvecklade PO konceptet från Serafimerlasarettet och med start 1 januari 1978 startade den första icke-intensivvårsinriktade strokeenheten i Umeå, vilken var den första av sitt slag både nationellt och internationellt.
– Idén var att ha ett journalsystem som skulle möjliggöra att alla behandlades likadant och att flera yrkeskompetenser skulle samarbeta kring patienterna. En viktig faktor var att satsa på tidig rehabilitering. Det har alltid varit illa att ligga kvar i sängen, det visste vi redan då. På strokeenheten fanns en central sjuksköterska som ägnade sig åt patienterna på heltid och som hade tillgång till konsulter som sjukgymnast, arbetsterapeut och logoped.
Efter 1,5 år gjordes en utvärdering där 110 patienter från strokeenheten i Umeå jämfördes med 180 i kontrollgruppen.
– Nu kom de glada resultaten! Nu minsann visade det sig att våra patienter på strokeenheten fick mindre funktionshinder och kunde skrivas ut tidigare – och resultatet var högsignifikant, berättar PO.
– Vårt mål blev att alla med patienter med stroke skulle få vård på en strokeenhet.
”En underbar tid”
Strokeenheten i Umeå fick stor uppmärksamhet nationellt och internationellt genom intensiv patientnära forskning som resulterade i många avhandlingar. Så småningom kom det även avhandlingar på temat av andra aktörer än läkare, som sjuksköterskor och arbetsterapeuter.
– Det var en underbar tid för mig. Jag brann ju för detta och dittills hade vi aldrig lyckats – men nu så.
Strokeenhetsvårdkonceptet från Umeå spred sig och så småningom fanns det strokeenheter på nästan alla svenska sjukhus.
– Sedan tog norrmännen efter och de kunde också visa att dödligheten minskade och att patienternas hälsa förbättrades. Framför allt minskade funktionshindren.
– En milstolpe för strokevården var datortomografi av hjärnan som kom i kliniskt bruk i början av 1980-talet. Det var ett väldigt stort genombrott. Äntligen kunde vi skilja mellan propp och blödning på ett säkert sätt. Men vi saknade forum för att delge våra resultat till andra.
Första vetenskapliga konferensen om stroke
Som specialist i kardiologi hade han varit på många kardiologkonferenser, men något liknande fanns inte inom stroke.
Så 1982 bjöd PO in till den första nordiska strokekongressen i Umeå 1982, i samarbete med forskare från hela Norden.
– Det kom ett hundratal. Det var en av de första vetenskapliga konferenserna som någonsin hållits om stroke.
Entusiasterna därifrån bildade en förening som hade till uppgift att göra en vetenskaplig konferens vartannat år. Den växlande mellan de olika länderna i Norden.
– Vi hade den första i Umeå och sen kom den andra i Helsingör, sedan Helsingfors. Så småningom i Oslo, Odense, Trondheim… Den rullade på. På senare år har även forskare från de baltiska länderna anslutit sig dessa nordiska konferenser.
”Riksstroke – ett underbart underlag”
År 1994 samlade PO en styrgrupp och startade det nationella kvalitetsregistret Riksstroke, som syftar till att främja god och likvärdig kvalitet i strokevården nationellt.
– VI fick stöd av Socialstyrelsen att utarbeta ett register både under akutskedet samt efter tre månaders uppföljning. Det har blivit väldigt omfattningsrikt med åren och ett underbart underlag för oss som är strokeintresserade forskare. Det har också haft stor betydelse för vården, för tack vare det kunde vi se allt som hade varit bra och gett effekt. Data har på senare tid också hämtats in både efter ett och tre års uppföljning. Man fick ett kvitto på att det man gjort var bra. Vi har sedan starten publicerat årliga rapporter och har också haft Riksstrokemöten varje år där man redovisade sina data, vilket var väldigt utvecklande.
”Äntligen akutbehandlingar som hjälper!”
Ett stort genombrott som kom efter PO:s arbetsliv var trombolys, vilket innebär att man med ett läkemedel löser upp blodproppar och som efter studier på 1990-talet började användas i Sverige och övriga Europa från början av 2000-talet. Detta har på senare år följts av behandling med trombektomier där behandlande läkare mekaniskt drar ut blodproppen. Denna behandling blev aktuell i Sverige och övriga världen från 2015 då man kunde påvisa mycket övertygande resultat om dess positiva effekter.
– Trombolys och trombektomi har inneburit en revolution inom strokevården och är idag standardbehandlingar som ges hos nästan var femte strokepatient.
– Äntligen akutbehandlingar som hjälper! Det är rent underbart: Patienterna kommer in förlamade och kan sedan ”ta sin säng och gå”. Det har skett sådana oerhörda framsteg inom strokevården jämfört med när jag började arbeta med stroke på 1970-talet.
”Framgång har varit mitt driv”
PO föddes 22 maj 1929 och började studera medicin 1952 vid Karolinska Institutet, där han så småningom disputerade på en avhandling om spårelement i kroppen. Han arbetade i 18 år på Serafimerlasarettet och 17 år som professor och klinikchef i Umeå. Han fortsatte därefter som deltidsanställd att arbeta fram till 78 års ålder på Socialstyrelsen. Därefter har han njutit av pensionärslivet – men slutade aldrig intressera sig för strokevården och patienterna.
– Jag har haft stor glädje av min son Per som också hållit på med stroke och som hjälpt mig många gånger genom åren. Det är väldigt härligt och vi träffas regelbundet då han uppdaterar mig om vad som händer i strokevärlden. Jag har också fortsatt vara med på de nationella stroketeam-konferenserna där man gjort en föreläsning i mitt namn, som jag brukar närvara vid.
Under PO-s livstid har dödligheten i stroke gått ner kraftigt, liksom förekomsten.
– Incidensen har minskat kraftigt, mycket på grund av bättre förebyggande behandling. Där har jag deltagit bland annat med arbetet för att sänka blodtrycket och även med profylax när det gäller förmaksflimmer.
Hur många liv som räddats av PO:s arbete vet ingen, men många är det. Själv är han modest när det gäller att ta åt sig äran:
– Jag har kunnat samla kollegor som tillsammans lyckats. Framgång har varit mitt driv, viljan att lyckas. Och det har varit väldigt roligt. Jag är så nöjd och belåten med vad jag åstadkommit.
PO Wester blev 95 år och avled söndagen den 1 december 2024 efter en tids sjukdom. Begravningen hölls i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm i närvaro av en stor skara familjemedlemmar, släktingar, vänner och kollegor. I stället för blommor uppmanades de sörjande att hedra hans minne med en gåva till Strokeförbundet och strokeforskningen.
Begravningen hålls idag i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm.