Som 57–årig strokedrabbad beteendevetare och dramatiker, stod jag där för 23 år sedan (år 1999). Med hjälp av min hustru tog jag mig ur den första chockfasen och läkarnas dystra prognoser.
Gick därefter in i den klassiska nyorienteringsfasen. Nu var det upp till mig! Genom min yrkeserfarenhet dök fragmentariska minnen upp; ”hjärnvilja” visst var det ett begrepp jag använde mig av som positivt tillrop i min kontakt med strokedrabbade? Att aldrig tillåta sig vara sämre än vad läget är! Nu gällde det mig! Nu är det upp till mig!
Med hjälp av en nyinköpt hundvalp med namnet Sirpa och 300 sidor oskrivna blad tog jag mig an min rehabiliteringsresa. Med stor tur och mycket slit ska jag nog lyckas, var tanken som dök upp.
Sirpa tog ansvaret för min fysiska rehabilitering. Envis och kärleksfull tog hon mig dagligen ut på osäkra promenader. Promenader som blev stadigare och stadigare för vart år. I hela 17 år var Sirpa min personlige tränare, utan hennes tålamod och iver hade mitt läge idag troligen varit betydligt sämre. ”Kan jag så kan du” var hennes tydliga bud skap och jag förstod till alla delar och ville aldrig göra henne besviken! Vi traskade på i ur och skur! Hjärnkraft, var min krystade kommentar till de som förundrades över mina framgångar.
Sirpa fick mig oväntat raskt, inom några år, på gott och hoppfullt mod; bort från den förlamande dysterheten. Något som gav mig ork och lust att göra något av mina oskrivna blad. Jag påbörjade jakten efter mina bortflyende ord; ville fånga in dem, åter få använda dem!
Jag har alltid varit en skrivande människa. Orden och bokstäverna har ständigt varit spännande och äventyrliga vänner till mig. Så då började min jakt, att återfinna orden; vänner som jag fritt fått bolla med, sammanlänka, omforma till budbärare för såväl glädje som sorg. Min rädsla var påtaglig i början efter min stroke. Fanns mina vänner kvar? Var de kontaktbara, ville de bli kontaktade av mig? Som sanna vänner släppte de tålmodigt och överseende in mig igen.
Att åter börja skriva fick sakta alla kognitiva processer att samverka. Minnen, inte minst händelser från yrkeslivet återkom och ville vara med på ”omstarten”. Ord och tankar spirade allt bättre och bättre för vart skrivet pappersark. Språket återvände, orden trängde sig fram och med det även min iver och ork. Efter att under många år skrivit bland annat radiodramatik, ville jag plötsligt vidga mitt skrivande. Kanske försöka skriva en roman, för träningens skull? Människor och händelser ur mitt yrkesliv fick delvis bli byggmaterialet till mitt romanförsök.
Så en dag hade jag då fyllt drygt 300 vita sidor, med tankar som blivit till nerskrivna bekanta ord och uppvaknande minnen. Jag var nöjd med rehabiliteringsförsöket! Orden hade på ett äventyrligt sätt delvis återvänt till mig, med hjälp av just minnen. Ord och minnen är en oslagbar kombination! Orkar man dessutom toppa med regelbunden fysisk aktivitet i form av väl anpassade promenader, ja då bäddar man för framgång i sitt rehabiliteringsförsök. Även den minsta fysiska aktivitet har plustecken som kännemärke!
Ja, orden återvände, sakta men stadigt. Därefter lade jag manuskriptet åt sidan, det hade fullgjort sin rehabiliterande funktion. Jag tyckte mig åter ha en god och trygg kontakt med mina ord. Kan jag nu så fixa till talet, ja då är jag ju på rätt väg! Det blev mitt nästa projekt!
Sirpa fortsatte trofast som min personlige tränare. Vi kom allt längre och längre in i skog och mark, jag snubblade allt mindre och mindre och blev modigare och modigare. Det var med stor sorg jag efter 17 år tog farväl av min Sirpa. Jag vågade inte vara utan en lojal och klok personlig tränare, så nu tjänstgör hos oss en trogen och energisk hundpojke med namnet Birk. Han är mig omistlig.
I drygt tjugo år låg Sirpas och min hemlighet bortglömd i en garderob. För ett år sedan (sommaren 2022) råkade min hustru hitta vad som varit min ”hemliga” okända kognitiva rehabilitering, som sysselsatt mig när hon var på jobbet! Hon fann raderna intressanta och fick mig att läsa om vad jag åstadkommit och faktiskt glömt bort. Men det var mina ord, mina vänner; min skapelse. Efter tjugo år skrev jag så till några sidor epilog. Utan förhoppningar sände jag så manuskriptet till ett förlag. Till minne av Sirpa min fantastiska personlige tränare: tack älskade vän.
Birk, vår fine hundpojke, tog över ansvaret för mitt fysiska välmående. Jag kan ännu i dag, 23 år senare, minnas en läkares märkliga försök till tröst: ”om du sköter dig, kan du nog ha tio år framför dig”, som svar på mina ihärdiga frågor och oroliga undran. Trots den en gång så dystra prognosen lever jag i dag, ett tämligen rörligt och tänkande liv. Detta tack vare dessa mina två trofasta vänner i samarbete med det skrivna ordet, romandebuterade jag, nyss fyllda åttio år i april 2023. Med stor tur och mycket egenarbete gav Sirpa och jag ut vår debutroman ”Lögnen”.
Tur och hjärnvilja, sammanfattar bäst min resa.
Text: Örjan Åkermark
