Delphine skrev och ritade sig tillbaka – en bok om livet efter stroke

Delphine Solange Thörnblad fick en stroke för tolv år sedan. Eftersom hon är en kreativ människa har upplevelserna i samband med stroken blivit en bok i ord och bild som skildrar livet efter stroken.

– Jag vaknade den 18 oktober 2011 med en konstig känsla att en del av kroppen var på land och en del i vattnet. Då visste jag nästan direkt att det var allvarligt, men jag cyklade ändå till busshållplatsen och skulle börja jobba, men ambulansen kom och hämtade mig på förskolan där jag jobbade.

Plötsligt var inte självklarheter just självklarheter.
– Jag fick fysiskt lära om allting. Jag fick lära mig att stå, gå, skriva, sticka, dansa, använda vänstra han den. Jag är vänsterhänt.

Lära känna sig själv på nytt

– Känslomässigt fick jag lära känna mig själv på nytt. Jag behövde vända mig inåt för att förstå vad som hade hänt och varför. Jag tror inte på slumpen, jag tror att det här hade en gåva med sig till mig. Jag ville bli bättre men också förstå vad jag hade att vinna med detta.

Delphine kunde inte jobba kvar eftersom jobbet innebar mycket stress.
– Jag jobbade som förskollärare och det var väldigt givande men också konfliktfyllt. Det var både tufft och välsignat med stroken. Det var en lång sträcka att gå men samtidigt b friade det mig från kraven utifrån. Det tyckte jag var en intressant aspekt. Jag har alltid varit en skrivande, ritande och läsan de människa. Jag har illustrerat mina dagböcker.

Skapande människa

– Jag har alltid varit en skapande människa, målat på siden, skapat kläder och så. Men när jag fick stroke var det som om den exekutiva förmågan blev försvagad. Att måla på siden exempelvis innebar att det var så många steg till själva måleriet så det fixade jag inte. Det kändes som om det var oöverstigligt eftersom jag hade mycket hjärntrötthet.
– Jag gjorde det jag förmådde så i början ritade jag mycket. Det var svartvitt för jag tyckte illa om färg. Jag ägnade timmar åt att rita av anatomiska bilder. Det var intressant för de var så detaljrika.
– Det var mycket arbete att bli vän med min kropp och vän med min hjärna. Jag fick detaljstudera mina reaktioner och hur trött jag blev efter exempelvis promenader. Att få vända det här med omgivningens förväntningar till att bli helt inåtvänd. Att läka det som hade skett och ta itu med det som skavde. Det var mycket som var slentrian och inte så intressant.
–Sex månader efter stroken kom den första delen av boken som en svit. Det som var intressant var att det var så mycket detaljer.

Författarskola

– Våren 2015 anmälde jag mig till en digital skrivarkurs och jag fick mycket uppmuntran och beröm från kursledaren som tackade för att hon fått vara en del av min skrivväg. Hon uppmuntrade mig att söka vidare så hösten 2016 blir jag antagen på Författarskolan vid Lunds universitet och det var en stor utmaning därför att jag ville utmana hjärnan att utveckla sig vidare och ta sig an nya uppgifter.
– Jag skrev dikter och några noveller. Sedan tänkte jag att skulle använda tiden på bästa sätt och göra något jag inte ville. Och var det något jag inte ville var det att skriva en roman. Så jag skrev en roman. Det var spännande. Det var någon som tyckte att den var välskriven och så, men den blev refuserad.

Delphine fortsatte med magisterutbildning där det mer autobiografiskt skrivande eftersom de hade i uppgift att utforska det egna skrivandet.
– Där dök stroken upp eftersom det är en stor del i att jag skriver. Jag hade många tankar om att inte låta stroken definiera mig, men det var en illusion för det definierar vem jag är nu. Även om det inte syns fysiskt är det något som är väldigt starkt förbundet med vem jag är nu.

Envishet gjorde att Delphine blev utmattad av för mycket träning på rehab.
Hon var väldigt tidigt besluten att på något sätt skulle det inte synas att hon hade haft stroke.
– Jag var väldigt beslutsam och tränande mycket. Jag har aldrig tränat så mycket i mitt liv. Jag har svårt att göra något lagom mycket. Jag vet ännu mindre nu än innan vad som är lagom. Så jag måste köra tills jag stupar.

Processen viktigast

Delphine blev väldigt stolt när boken blev utgiven.
– Det är mitt manus och mina teckningar. Jag var för vånad och stolt när jag kunde hålla den i handen.
– Men för mig var nästan processen viktigare än resultatet.

– Jag ville verkligen förmedla att stroken har varit en välsignelse för mig. Det har förändrat mig i grunden. Även om jag gör saker som jag gjorde innan så har det hänt mycket med mig själv.
– Stroken har verkligen mejslat ut mig och mitt jag på ett spännande sätt.

Hon berättar om hur hon idag har en större medkänsla med andra.
Nu har hon flyttat från Klippan till Västra Karup på Bjärehalvön. Där är det cykelavstånd till det mesta och en trädgård vilket gläder Delphine.

Några omedelbara bokplaner har hon inte.
– Jag är inte intresseraad av att vara författare. Jag är mer intresserad av att vara en skrivande människa. Och intresserad av ord som hon är tycker hon det är fel att säga drabbad.
– Jag tycker fortfarande inte att det drabbade mig, det omvandlade mig.

Text: Ronald Rosengren