Rörelse är livsviktig medicin – men ansvaret har lagts på fel person

Varje år drabbas cirka 25 000 personer i Sverige av stroke. De flesta överlever – men alldeles för många lämnas ensamma i det som kommer efter. Överlevnad räcker inte. Det krävs ett system som gör det möjligt att leva vidare.

Efter en stroke förändras livet ofta i grunden. Kroppen fungerar inte som tidigare, orken sviktar och tillvaron kräver en ny orientering. Samtidigt förväntas den enskilde ta ett avgörande ansvar för sin egen återhämtning – att själv förstå, planera och genomföra den träning som är helt avgörande för att återfå funktion.

Det är inte rimligt.

Rörelse är behandling – inte ett råd

Forskningen är entydig: fysisk aktivitet är en av de mest effektiva insatserna efter stroke. Den förbättrar funktion, stärker självständighet och minskar risken för återinsjuknande.

Rörelse är inte ett komplement i rehabiliteringen – det är en central del av behandlingen. Ändå behandlas den inte som det.

Ett system som lämnar individen ensam

I dag ser vi ett system där ansvaret för att vara fysiskt aktiv i praktiken har förskjutits från det offentliga till individen.

Under de första veckorna efter insjuknandet finns ofta ett tydligt stöd. Men när den organiserade rehabiliteringen avslutas uppstår ett tomrum. Då förväntas den som nyligen drabbats av en hjärnskada själv förstå, planera och genomföra sin fortsatta träning.

Det är ett ansvar som många inte har förutsättningar att bära.

Stroke innebär ofta kvarstående svårigheter – inte bara fysiska, utan också kognitiva. Initiativförmåga, minne och uthållighet kan vara nedsatta. Samtidigt är tröttheten påtaglig.

Att i det läget själv driva en långsiktig träningsprocess kräver stöd, struktur och uppföljning.

När stödet saknas blir konsekvensen förutsägbar: mindre rörelse, sämre återhämtning och ökad risk för återinsjuknande.

Det är inte ett individuellt misslyckande – det är ett systemfel.

En tydlig bild från våra medlemmar

När Strokeförbundet frågar sina medlemmar om deras erfarenheter av rehabilitering framträder en tydlig och oroande bild. I en medlemsundersökning med över 800 svarande – personer som själva haft stroke eller är anhöriga – beskriver många hur rehabiliteringen fungerar i början, men sedan avtar eller upphör.

Det som uppstår är ett tydligt rehabvakuum, där stödet till rörelse försvinner trots att behoven kvarstår – ofta under lång tid, ibland hela livet.

Det är inte enstaka berättelser. Det är en samstämmig erfarenhet från människor som lever med konsekvenserna varje dag.

Egenansvar kräver förutsättningar

Det offentliga har ett tydligt ansvar för vård och rehabilitering efter stroke. Men i praktiken är ansvaret delat mellan regioner, kommuner och primärvård – utan att någon tar ett tydligt helhetsansvar.

Resultatet blir en fragmenterad vårdkedja där människor riskerar att falla mellan stolarna.

Vi talar ofta om egenansvar. Men egenansvar förutsätter reella förutsättningar.

Utan stöd, struktur och tillgängliga insatser blir det en tom princip – eller i värsta fall en skuldbeläggning av den som inte orkar.

Vi skulle aldrig acceptera att annan medicinsk behandling lämnas åt patienten att själv ansvara för, utan uppföljning eller stöd. Men när det gäller rörelse efter stroke är det precis det som sker.

Dags att ta ansvar – tillsammans

Fysisk aktivitet efter stroke måste erkännas som en långsiktig behandlingsinsats.

Det kräver mer än goda intentioner. Det kräver tydligt ansvar.

Från den 1 juli 2026 stärks kommunernas ansvar genom krav på medicinskt ansvarig för rehabilitering (MAR) och ökad samverkan mellan vårdnivåer. Det skapar nya möjligheter – men bara om det omsätts i praktiken.

Det är nu regioner och kommuner, tillsammans inom ramen för Sveriges Kommuner och Regioner, måste ta ett gemensamt ansvar för att rehabiliteringen fungerar över tid.

Carina Petersson
Förbundsordförande, Strokeförbundet