Tore, 10år, fick en stroke – ”nu cyklar han, åker slalom och kör sin traktor igen”

En vinterkväll i februari förändrades livet för familjen Öhlund/Zetterlund på gården i Gästrikland. Den då 9-årige Tore blev plötsligt sjuk – först trodde de att det var magsjuka. Dagen därpå kunde han inte väckas.
– Jag förstod inte vad som höll på att hända, berättar mamma Sofi, som ringde 112.

Tore hade varit på slalomträning med sin pappa och lillasyster. Efteråt blev han illamående, kräktes och kände sig yr. Det verkade som en vanlig vinterbacill.
– Han borstade tänderna, vi bäddade åt honom utanför toaletten och jag tänkte att han behövde vila. På natten märkte jag ryckningar i musklerna – men jag trodde det berodde på magont, berättar Sofi.
Nästa morgon gick det inte att väcka honom.
– Då ringde jag 112. De skickade två ambulanser direkt eftersom det handlade om ett barn. Vi kördes till intensiven i Gävle. De tog massor av prover och tester på Tore. Till slut på eftermiddagen gjordes en magnetröntgen och då såg de det: en propp i hjärnstammen.

Personalen grät – visste oddsen

Vädret gjorde att helikoptern från Akademiska sjukhuset inte kunde landa i Gävle. I stället transporterades Tore med intensivvårdsambulans i ett ruskigt regnväder på en vattenfylld E4 ner till Akademiska i Uppsala. Vad föräldrarna inte visste då var hur kritiskt läget var.

– Personalen i Gävle trodde inte att han skulle överleva resan. Jag minns att vissa i personalen gick undan och grät, men jag förstod inte riktigt varför. Det är först i efterhand jag inser vad de visste då. En propp i hjärnstammen hos vuxna innebär ofta att man inte överlever. Men Tore som snart skulle fylla 9 år var ung.
På sjukhuset kördes Tore direkt till operation. Kirurgerna gick in via ljumsken, upp till hjärnan och lyckades ta bort proppen. När han kom tillbaka till barnintensiven efter 45 minuter hade han bara ett litet plåster i ljumsken – men han var fortfarande medvetslös.

Första uppväckningsförsöket

Dagen därpå skulle de göra ett första väckningsförsök.
– Läkarna sa att det kanske skulle krävas flera försök. Men han vaknade direkt. Han kunde inte röra sig, inte svälja, inte tala. Men han kunde blinka. Jag sa: ”Det är mamma, ser och hör du mig – så blinka.” Och han blinkade. Sakta, sakta blinkade han. Jag har aldrig sett någon blinka så långsamt! Läkarna kunde inte tro vad som just hänt. De bad mig göra om det – och han blinkade igen. Då förstod jag att han var där inne, kontaktbar men helt oförmögen att röra sig eller prata.

Inlåst i sig själv

Tore var inlåst i sin kropp – men medveten. Läkarna kallar det för ”locked-in-syndrome”.
– Men han hittade snabbt sätt att kommunicera – först blinkningar, sedan små fingerrörelser och till slut huvudskakningar. Och viljan fanns där hela tiden. Han kämpade enormt.
Efter några veckor kunde han börja röra ett ben, en hand. Men svalget och munnen dröjde längre. Efter en dryg månad på sjukhuset, när Sofi varit hemma en kort stund för första gången, hände det som fått ögonen att tåras varje gång hon berättar:

– Jag klev in i Tores rum – och Tores pappa sa att de hade en överraskning. Då sa Tore: ”Mamma.” Det var första ordet. Sen lärde han sig att säga ”Ella”, sin lillasysters namn. Det var så starkt.
Bakgrunden till stroken var ovanlig men känd: Tore hade haft vattkoppor året innan. Viruset låg vilande i kroppen och hade aktiverat koaguleringsprocesser i blodet – något som i sällsynta fall orsakar stroke hos barn.

Tillbaka i livet – men med hjärntrötthet

Rehabiliteringen fortsatte i Gävle, där han fick fantastisk hjälp, berättar Sofi. Personalen och Tore fann varandra och gav allt tillsammans.
Tore hade gått i tvåan när han blev sjuk, och redan till hösten, ett halvår efter att han fick stroken, hade han lämnat rullstolen och kunde börja trean.

– Men med stor hjärntrötthet. Han var piggast på morgonen, så vi hämtade honom redan efter första lektionen först. Sen klarade han ett par timmar i skolan, men var bara aktiv korta stunder av lektionerna. Nu har han gått hela vårterminen, men är väldigt trött. Det syns inte, men är fortfarande den svåraste biten. Skolan har utnyttjat befintliga resurser i klassen för att Tore ska kunna gå åt sidan när det blir stimmigt och stökigt, eller när han tappar fokus och ork.
– Men inte en extra resurs som vi har önskat. Men hans lärare har varit fantastisk, hon har läst på om hjärntrötthet och verkligen försökt läsa av Tore och hans behov och därmed hjälpt honom mycket

Livet på gården – och viljan att komma tillbaka

Familjen driver ett lantbruk med 60 mjölkande kor, cirka 160 djur totalt. När krisen slog till var det nära att allt förändrades.
– I det akuta skedet sa Lars att vi kanske måste sälja korna. Men jag sa: Vi väntar om vi orkar reda ut det ett tag. Tore älskar lantbruket. Det är hans liv. Att ta ifrån honom det kändes som att dra bort mattan helt. Att ha gården blev en drivkraft – och en del av läkningsprocessen, tror Sofi: Tore har alltid varit en riktig maskinkille.

– Han har en egen traktor, en MF från 1979. Att kunna köra den igen blev ett mål. Och i juni, bara fyra månader efter stroken, körde han den. Glädjen då … det var obeskrivligt. Tore har också börjat åka slalom igen, har tränat lite styrkelyft, cyklar mountainbike, och nu i slutet på sommaren har han hittat något nytt: han paddlar SUP. Något som är väldigt bra balansträning för honom, berättar Sofi.
– Vi har låtit honom prova det han vill, han har fått bestämma själv. Som när vi sprang med honom på en trehjuling genom sjukhusets korridorer – vi fick i början hålla fast vänster hand, och vänsterfoten åkte bara med tramporna runt, men han ville så gärna. Och vi tror att den trehjulingen är en viktig pusselbit i hans rehab.

”Tore har burit oss”

Att klara något så omvälvande som familj kräver mycket. Men Sofi och Lars är vana vid förändring – livet på en gård tål inga planer huggna i sten.
– Vi var 37 när vi fick honom, så vi var ganska gamla. Och vi är problemlösare båda två. Vi är också omgivna av hjälp – våra föräldrar, våra anställda, våra grannbönder. Och mitt i allt – femåriga Ella, lillasystern som ibland var på sjukhuset, ibland hos mormor och morfar och ibland på förskolan för att ha lite vardag och leka med kompisarna.
– De står varandra så nära, hon och Tore. De har kommit ännu närmare efter det som hänt.

Tacksamheten är större än sorgen

I dag mår Tore förhållandevis bra. Han lever ett aktivt liv – men med vissa begränsningar. Hjärntröttheten är fortfarande påtaglig, och det finns viss spasticitet i en fot vilket påverkar styrkan i det benet och balansen.
– Men han är här med oss. Folk frågar om jag inte är arg för att han har förlorat tid. Men jag är bara så glad att jag har honom kvar. Att han är så bra som han är. Vi vet inte hur det blir framåt med hjärntröttheten – det saknas tyvärr forskning på området. Men vi vet att han är en kämpe och glädjespridare.

Artikeln publicerades ursprungligen i StrokeKontakt nr3 2025.
Text: Petra Olander Foto: Alexander Lindström

Läs fler artiklar i
tidningen StrokeKontakt

Som medlem i Strokeförbundet får du tidningen direkt hem i brevlådan. Ditt medlemskap stödjer samtidigt vårt arbete för drabbade och deras anhöriga i hela landet.

Bli medlem nu