Kärleken efter stroken

De trodde att de visste hur livet skulle bli. De pratade om framtiden, om resor, om barnbarn och om vem som skulle ta hand om den andre när åldern kom. Men de pratade aldrig om stroke. Två och ett halvt år senare försöker Carin och Stefan fortfarande hitta tillbaka till det där ”vi” som en gång kändes självklart.

Efter ett par års rustning av huset de gemensamt köpte intill Stefans gård bor Carin Moberg, 58, och Stefan Svensson, 61, bra, i Östernärke utanför Örebro. Familjen finns tätt omkring dem: Stefan har tre döttrar och ett barnbarn, Carin en dotter, tre söner och fem barnbarn.

– Vi är rika på det viset. Genom barnen och barnbarnen förs livslust in i våra liv.

När Stefan drabbades av en omfattande stroke var han den engagerade lantbrukaren som alltid funnits till hands för familj, vänner och en hel bygd. Plötsligt blev han beroende av andras hjälp. Carin blev inte bara anhörig utan också samordnare, stödperson och den som måste hålla ihop vardagen.

– Jag har kvar kärlekskänslan för Stefan och vill att han ska ha det bra. Men vi är inte jämbördiga längre. Vi var jämnstarka och hade ett passionerat förhållande. Nu har han fullt upp med att överleva och orka med vardagen.

En halvtidstjänst att hålla ihop livet

Den första tiden befann sig Carin i chock. Ändå behövde hon nästan omedelbart börja hantera myndighetskontakter, vård, mediciner och rehabilitering.

Jag förstod inte hur mycket jag själv skulle behöva ligga på. Det tog tid att inse att man måste ringa, påminna och följa upp om och om igen

– Jag förstod inte hur mycket jag själv skulle behöva ligga på. Det tog tid att inse att man måste ringa, påminna och följa upp om och om igen. Jag kan ibland fundera på hur människor utan anhöriga klarar sig.

När Stefan kom hem fungerade hemtjänsten till en början mycket bra. Men med åren har personalen bytts ut många gånger och varje ny person behöver lära känna honom från början.

– Stefan ser väldigt frisk ut. Det är nästan en förbannelse, för människor ser inte hans svårigheter. Han har afasi och kan till exempel svara fel på ja och nej. Han hör och förstår mycket mer än han kan uttrycka. Om personalen inte känner till det är det lätt att missa hans behov.

Samtidigt arbetar Carin halvtid med byggnadsvård.

– Mitt jobb är nästan som semester. Jag får träffa människor och vara i något som inte handlar om stroke en stund.

Sorgen över den som finns kvar

Det svåraste har inte varit det praktiska utan att relationen förändrats.

Det är svårt att sörja någon som finns kvar. Jag sörjer väldigt mycket livet vi hade

– Det är svårt att sörja någon som finns kvar. Jag sörjer väldigt mycket livet vi hade.

Hon berättar att personalen på sjukhuset uppmanade henne att fortsätta vara livskamrat och inte bli vårdare.

– Vi har verkligen försökt. Men det är nästan omöjligt. Jag klipper hans naglar och hjälper honom med sådant man aldrig tänkte att man skulle behöva göra. Det förändrar relationen.

Även den fysiska närheten har förändrats.

– Att gå från ett passionerat förhållande till ingenting alls är också en stor sorg. Det är märkligt att ingen inom vården frågar om den delen av livet. När patienten medicineras upp borde man också väga in livskvalitet och levnadslust.

Samtidigt finns kärleken kvar.

– Han är så ledsen för min skull. Och jag sörjer honom otroligt mycket, precis som han sörjer sig själv.

Min egen smärta kan jag försöka bearbeta. Men Stefans enorma förlust, smärta och sorg är svåra att tackla. Det är som att leva med någon som utsätts för ständig tortyr… och jag kan inte ta bort smärtan, bara lindra den lite här och där. Det är nog det svåraste av allt.

– Han skärper sig inför alla, men bryter ihop framför mig. Ibland blir jag rädd för vad den pressen kommer att göra med mig också. Jag måste ju hålla mig frisk.

Det hon saknar allra mest är det självklara ”vi”.

– Förr pratade vi om allt. Om barnen, om världen, om framtiden, om sådant som oroade oss. Nu vill jag inte belasta honom med mina bekymmer, för då blir han bara ledsen över att han inte kan hjälpa mig. Och det där vi:et kan jag inte dela med någon annan.

Små framsteg betyder allt

Trots den stora sorgen har livet sakta börjat hitta nya former. Stefan går fortfarande hos logoped och utvecklar sitt tal. Han tränar på Afasihuset i Örebro, där både han och Carin hittar gemenskap och struktur. Med hjälp av kartor i mobilen kan han berätta vilka som varit på besök, och en fyrhjuling har blivit en symbol för frihet.

– Det är den bästa medicinen han har. Han kan köra själv, med hjälp av vänster fot, på vår mark och ta sig ut. Bara det betyder otroligt mycket.

Läkarna trodde aldrig att han skulle kunna gå igen.

– Han är mestadels rullstolsburen, men han kan faktiskt resa sig och ta sig fram kortare sträckor. Och talet utvecklas fortfarande. Det kommer fortfarande nya ord.

Det är de små framstegen som ger hopp.

– Först nu, efter två och ett halvt år, tycker jag att han kan njuta lite av livet igen. Att sitta med en kopp kaffe på verandan. Tidigare såg han bara allt han inte kunde. Nu känns det som att acceptansen har börjat komma.

Att fylla på

Carin har också fått lära sig något om sig själv. Under en period fick hon dåligt samvete när hon åkte i väg några dagar till sina barn eller gjorde något på egen hand. Sedan sa en kvinna på Anhörigcenter något som förändrade hennes sätt att tänka.

– Hon sa: ”Du flyr inte. Du fyller på med energi.” Och precis så är det. När jag åker till min son några dagar kommer jag på hur mycket jag saknar Stefan. Då vill jag hem igen. Jag behöver få fylla på för att orka vara den människa jag vill vara.

Dagboksanteckningarna från det första året blev så småningom boken Natten då Tarzan fick en stroke. Carin började skriva för sin egen skull, men hoppas att den öppna berättelsen också ska hjälpa andra.

– Jag ville berätta om vår starka kärlek. Om min stora, starka, fina Tarzan. Jag vill inte att det vi hade bara ska försvinna. Och om någon annan kan känna sig mindre ensam genom att läsa, då har boken gjort nytta.

Livet blev inte som Carin och Stefan hade föreställt sig. Sorgen finns kvar, men mellan träningen, hemtjänstens besök och vardagens alla måsten uppstår stunder då de åter hittar varandra.

– Vi dricker kaffe, tittar på tv-serier tillsammans och kan skratta ihop. Då känns det nästan som vanligt. Just nu orkar jag. Man får försöka leva lite i stunden.

Artikeln publicerades ursprungligen i StrokeKontakt nr 3 2026.
Text: Petra Olander Foto: Magnus Glans, Privata bilder