Från förlamad till gympaledare – Elisabeth tränade sig tillbaka

Först en tumme. Sedan en tå. Och så småningom ett steg. Elisabeth Stensbys väg tillbaka efter stroken har handlat om att aldrig sluta försöka – och om att fira de allra minsta framstegen.
– Första gången jag kunde lyfta på tummen … den glädjen!
Det är aldrig för sent att bli bättre.

Elisabeth var 47 år när hon åkte i väg på träningsresa. Sommaren hade varit lång och varm, familjen hade tagit ett nytt steg i livet när barnen flugit ut, och hon själv kände sig stark – både fysiskt och mentalt.
– Jag var i mitt livs form. Bara någon vecka innan stroken kunde jag stå på huvudet på en supbräda. Under träningspasset kom huvudvärken. Först som något diffust, sedan som ett skärande tryck. Kroppen började bete sig märkligt. Och när hon senare försökte ta av sig ett örhänge gick det inte.
Vänstra sidan svarade inte längre.
Det som följde var en resa hem, vidare till strokeavdelning och sedan till neurorehabiliteringen i Högsbo – där tre månader av intensiv träning väntade.

Beslutet som förändrade allt

Redan tidigt fattade Elisabeth ett avgörande beslut. Det var inte något dramatiskt ögonblick utan snarare en insikt som växte fram. Hon skulle träna. Inte bli tränad – utan träna själv.
– Jag gick inte till fysioterapeuten för att någon skulle göra saker med mig. Jag gick dit för att träna. Det var mitt ansvar.
En mening från rehabiliteringen fastnade särskilt starkt: ”If you don’t use it, you lose it.”
Vänstersidan, som var helt förlamad, skulle med i allt. Även när det kändes hopplöst.
Hon började i det lilla. Höll mobilen i vänster hand när hon skickade sms, bara för att handen skulle vara med. I bilen låg en skumgummiboll som hon försökte krama. Hemma fäste hon gummiband i dörrhandtag och drog så mycket hon kunde.
Det var inte alltid stora rörelser, ibland knappt synliga. Men de var konsekventa.
– Jag ville att den vänstra sidan skulle vara med hela tiden. Att den inte skulle glömmas bort.

De små segrarna som bar framåt

Utifrån kan det vara lätt att tro att framstegen kommer i stora kliv. För Elisabeth var det tvärtom, det handlade om millimetrar.

Varje litet framsteg var en sådan enorm glädje. Då visste jag att det gick. Att det fanns något att bygga vidare på.

Första gången hon kunde lyfta på tummen. När stortån plötsligt rörde sig. När kroppen svarade, om än bara lite.
– Varje litet framsteg var en sådan enorm glädje. Då visste jag att det gick. Att det fanns något att bygga vidare på. Och min man, mina barn och barnbarn har varit min största hejaklack. De har firat mig med chokad vid vartenda framsteg – och det har jag fortsatt med. Det har blivit många Guldnougat, säger hon och skrattar.
Samtidigt fanns det dagar när allt tog emot.
– Ibland vill man bara dra en filt över sig och slippa allt. Så är det.

Dagens kilometer

Ett av hennes första konkreta mål blev enkelt, men kraftfullt: att ta sig ut varje dag. Hon kallade det ”dagens kilometer”. I början gick maken Ola bakom henne med rullstolen, redo när orken tog slut. Sedan blev det krycka. Därefter käpp. Till slut började hon utmana sig själv på riktigt.
– Jag bestämde mig för att gå mellan två lyktstolpar utan stöd av kryckan. Sedan gjorde jag det mellan några till. Och några till. Det var små steg hela tiden. Men jag flyttade gränsen lite varje dag. När hon kom hem från sjukhuset tog hon ett medvetet beslut: Rullstolen fick stanna kvar.
– Jag ville inte ha den hemma. Jag ville klara mig själv.

Att lära kroppen igen

En av de största insikterna under resan var att kroppen inte går att övertala med vilja.
– Jag kunde stå och titta på handen och tänka ”nu ska du lyfta dig”. Jag såg det framför mig. Men den gjorde det inte.
Det som fungerade var repetition, rörelse efter rörelse. Dag efter dag.
Hon band fast foten på pedalen på motionscykeln för att den skulle följa med runt. Gjorde extra knäböj varje gång hon skulle sätta sig. Lät vardagsrörelser bli träningstillfällen.
– Varje gång man sätter sig gör man ju egentligen en knäböj. Då kunde jag lika gärna göra några till. Så småningom började nästa stora mål ta form: att springa igen. Först i armkrok med en vän, sedan själv.
– Det ser inte perfekt ut. Mitt löpsteg är inte så snyggt! Men jag kan springa. Och det är jag stolt över. När hon till slut kunde springa med familjens welsh springer spaniel-hund Astra blev det ett symboliskt genombrott.
– Det var nästan det största, att kunna göra det som var tänkt från början – det var ju därför vi skaffat henne.

Träningen som nyckel till livet

I dag är träningen inte bara en del av livet – den är en förutsättning för att få vardagen att fungera. Elisabeth lever med hjärntrötthet, vilket påverkar mycket.
– Det är det svåraste. Jag kan verka pigg utåt, men inuti är det som om allt bara tar stopp.
Här har hon hittat sin egen strategi.
– Om jag får upp pulsen på morgonen och syresätter hjärnan, då orkar jag mer resten av dagen. Det är mitt lifehack.
I dag tränar hon flera gånger i veckan och leder själv pass på Friskis & Svettis i Stenungsund. Resan tillbaka till träningsgolvet gick steg för steg. Först som deltagare, ofta med maken vid sin sida. Sedan som gymvärd. Därefter instruktör.
I dag är hon till slut tillbaka där hon började – i rörelsen till musik.
– Jag saknade den känslan. Och att få dela den med andra.

Rörelse på allas villkor

I dag leder hon passet ”Gympa soft” – med fokus på att alla ska kunna vara med, oavsett förutsättningar.
– Rörelse ser olika ut för alla. Men alla kan göra något.
Och än, sju år efter stroken, fortsätter utvecklingen. Nyligen upptäckte hon att foten tog ett mer naturligt steg.
– Det är sådana saker som händer fortfarande. Jag blir bättre. Och det är tack vare träningen.
Hon delar sina upplevelser frikostigt på Instagram.
– Jag hoppas att jag kan inspirera andra att våga och orka. För det går att komma tillbaka. Det är aldrig för
sent.

Artikeln publicerades ursprungligen i StrokeKontakt nr 2 2026.
Text: Petra Olander Foto: Susanne Kronholm, privata bilder