Camilla Andersson:

”Jag ska tillbaka – och jag vill hjälpa andra dit också”

När stressen var som störst sköt Camilla Andersson bort varningarna kroppen gav henne. Det slutade i en allvarlig stroke. I dag är hon en viktig röst i Strokeförbundet och arbetar för att ingen annan ska missa de tidiga signalerna som kan rädda liv.

När Camilla Andersson föll ur sängen hemma hos sin mamma den där morgonen för fem år sedan förstod hon ingenting. Rummet snurrade, kroppen lydde inte och orden kom sluddrande. Hon ropade – men ingen hörde. Till slut lyckades hon få tag i telefonen och ringa sin man. Det räddade hennes liv.

– Hade jag inte fått tag på telefonen hade jag varit död. Det är hemskt att tänka på, säger hon.

I dag är Camilla 57 år, bor i Uppsala och arbetar halvtid som sjuksköterska på Akademiska sjukhuset. Hon är nyvald ledamot i Strokeförbundets styrelse – och använder sin resa för att hjälpa andra.

”Jag sköt bort varningssignalerna”

Tecknen fanns där redan innan: domningar i vänster sida, maken som sa att hon såg sned ut i ansiktet. Men livet runt henne krävde allt.

– Min pappa låg svårt sjuk på sjukhuset och både han och mamma behövde mig. Jag bara körde på. Jag tänkte inte att det kunde vara jag som var sjuk.

När hon väl kom in till sjukhuset var hon säker på att det inte var en stroke. Det var det. En allvarlig sådan. Hon var halvsidesförlamad och kunde inte sitta upp.

Jag är supernöjd med vården jag fick. Och jag vill att alla ska ha det så bra, oavsett var i landet de bor

Hon fick propplösande behandling, trombektomi och en bra rehabilitering.

– Jag är supernöjd med vården jag fick. Och jag vill att alla ska ha det så bra, oavsett var i landet de bor. 

”Jag ville tillbaka till mitt liv”

Camilla är målmedveten. Hon kämpade intensivt med träningen och tog sig tillbaka till jobbet.

– Jag ville inte ge mig. Jag ville tillbaka till mitt gamla liv.

I dag arbetar hon 50 procent. Det fungerar – men det kräver anpassning.

– Jag har hjärntrötthet och koncentrationsproblem. På sjukhuset plingar det överallt, det är mycket ljud och många bollar i luften. Det är inte optimalt. Jag jobbar bäst när jag får lugn och ro.

När hon kom hem efter sin stroke klarade hon inte ljud och ljus över huvud taget. I dag går hon på konserter igen, ser sin dotters fotbollsmatcher och åker på sportevenemang.

– Det var helt omöjligt i början. Bara att ta sig upp på en läktare var för mycket. Men jag tränar och jag blir bättre.

Ett liv i förändring – och en kamp för att anpassa sitt ”nya jag”

Camilla har fått anpassa sig till ett liv med hjärntrötthet och koncentrationssvårigheter. Mycket av det syns inte.

– Folk säger att jag ser så glad och pigg ut. Men de ser inte hur det är på insidan.

Hon har gått igenom tuffa saker – bland annat brutit lårbenet – och hon haltar fortfarande lite. Men viljan att fortsätta framåt är stark.

– Jag ska tillbaka. Jag känner fortfarande att det går åt rätt håll.

Vill hjälpa andra

Kort efter sin stroke gick Camilla med i Föreningen Stroke Uppsala för att träffa andra och få stöd. Men också för att ge stöd.