Elisabeth Olsen:

”Genom att gå samman får vi fram våra åsikter”

Ur en personlig kris växte ett starkt engagemang fram. I dag är Elisabeth Olsen en av dem som driver Strokeförbundet framåt, med särskilt fokus på gemenskap, rehabilitering och livet efter stroke mitt i livet.

När Elisabeth Olsen fick sin hjärnblödning 2010 var hon mitt i livet. Två små barn, karriär, full fart. På ett ögonblick förändrades allt.

– Jag gick från fullt fungerande till ett kolli, säger hon rakt.

Det tog flera år innan hon orkade ta plats i något sammanhang igen. Energin räckte knappt till vardagen. Men så småningom växte en annan tanke fram: hon ville göra något med sitt liv. Något som betydde något.

Från isolering till sammanhang

Efter stroken levde Elisabeth länge med svår hjärntrötthet, ljudkänslighet och balansproblem. Det som syntes utåt accepterades snabbt – det som pågick inuti tog desto längre tid.

– Jag levde nästan som i isolering. Bara att verka ”frisk” inför familjen tog all energi.

Med tiden hittade hon strategier, acceptans och ett nytt sätt att leva. Och så hittade hon föreningslivet. Först Strokeföreningen Göteborg, där hon så småningom kom med i styrelsen. Sedan SMIL – Stroke Mitt I Livet.

– Jag saknade ett sammanhang för oss som drabbats mitt i livet. Så när SMIL startade kände jag direkt att det här är viktigt.

SMIL – mer än föreläsningar

I dag är Elisabeth en av dem som starkast förknippas med SMIL-satsningen, särskilt i Västra Götaland där många nya grupper vuxit fram.

– I början var det inte så många som kom. Men vi fortsatte träffas och fika. För det är egentligen det folk vill – träffas, komma ut, känna sig lite frisk.

SMIL-grupperna har blivit sociala nätverk där det går att vara både stark och skör. Där man kan skriva i chatten när det är tungt, eller fråga om någon vill ta en kaffe på stan.

– Vi använder Facebook och WhatsApp. Det snabba, enkla fungerar. Man behöver inte krångla till det.

”Vi måste gå samman för att kunna påverka”

I våras valdes Elisabeth in i Strokeförbundets styrelse. För henne var steget naturligt.

– Jag har drivit SMIL så länge och jag tror att jag kan göra nytta. Och bidra med ett yngre perspektiv på att leva med stroke.

Hon är också tydlig med att föreningsengagemang inte alltid lockar i hennes generation.

– Många blir livrädda av tanken på protokoll och årsmöten. Men föreningsarbete är en viktig del av demokratin. Det är genom att gå samman vi får fram våra åsikter.

Och åsikter har hon – särskilt när det gäller rehabilitering.

– Den måste vara långsiktig. Det behövs uppföljningar, annars tappas människor bort mellan sjukhus och primärvård. Årliga uppföljningar hade varit fantastiskt.

Strokevård som tappat fokus

Elisabeth vet att hon hade tur.

– När jag fick min stroke för 15 år sedan var strokevården prioriterad. Det fanns ett tydligt fokus på strokeenheter. Sedan dess har det bara blivit sämre – när det borde vara tvärtom.

Hon är övertygad om att samhället skulle vinna på att prioritera stroke igen.

– En självständig människa kostar mycket mindre än någon som behöver hjälp hela tiden. Det borde vara självklart.

I dag lever Elisabeth ett liv med begränsningar. Hon måste välja, planera och hushålla med sin energi. Men hon har också hittat något hon inte vill vara utan: mening.

– Jag är skadad. Men jag har fått något att kämpa vidare för.