Jörg Teichert:

”De svårast drabbade får inte glömmas bort”

Det är lätt att tala om dem som klarar sig bra efter en stroke. Men läkaren Jörg Teichert vill rikta ljuset mot dem som inte gör det. Med egen erfarenhet och lång yrkesbakgrund arbetar han för att förbättra villkoren för strokedrabbade med svåra och livslånga men.

Jörg Teichert bor i Orsa med sin fru. Han är 71 år, har två barn och tre barnbarn – och ett liv som fortfarande är fullt av rörelse, engagemang och ansvar. Pensionär på pappret, ja. Men i praktiken arbetar han fortfarande som läkare inom rehabilitering, ungefär 25 procent, efter mer än 40 år i yrket.

– Jag trivs väldigt bra. Rehabilitering är meningsfullt arbete.

För Jörg är engagemanget personligt. För 20 år sedan drabbades han själv av en stroke som förändrade allt.

Ett liv med konsekvenser – som blivit vardag

Efter stroken blev Jörg förlamad i höger sida. Armen och benet är fortfarande påverkade. Han haltar lite och armen använder han mest som stöd.

– Jag var extremt högerhänt. Jag kunde ingenting med vänstern innan. Men det har jag lärt om.

Han har levt med funktionsnedsättningen så länge att den blivit en del av vardagen.

– Jag har haft det här i så många år att jag nästan glömt bort det.

Men just därför vet han också vad som krävs för att leva ett bra liv – och vad som ofta saknas för dem som drabbas svårast.

Ett engagemang som vuxit över tid

Jörg har varit aktiv i den lokala strokeföreningen i 15 år och sitter nu inne på sin andra period i Strokeförbundets styrelse.

– Jag vill verkligen göra skillnad för stroke. Och det gäller ännu mer i dag än för några år sedan.

Han beskriver hur stroke på kort tid tappat prioritet i vården.

I vården har stroke gått från huvudprioriterat till lågprioriterat – och i praktiken icke-prioriterat

– Stroke har gått från huvudprioriterat till lågprioriterat – och i praktiken icke-prioriterat.

Trots att antalet insjuknade minskat något, drabbas fortfarande omkring 25 000 personer varje år.

”De svårast drabbade faller bort ur minnet”

Utvecklingen inom strokevården har varit enorm. När Jörg själv blev sjuk fanns inte trombektomi – den behandling som i dag kan rädda hjärnvävnad genom att dra ut proppen.

– I dag finns det nästan två grupper. De som klarar sig väldigt bra, och de som får svåra, livslånga men. Det är den senare gruppen jag är mest orolig för. De faller bort ur minnet hos politiker och ibland även hos tjänstemän.

När vården krymper – och rehabiliteringen tunnas ut

Jörg är tydlig med vad som händer i många delar av landet, särskilt utanför storstäderna.

Patienter skrivs ut efter bara några dagar. Då hamnar all rehabilitering i öppenvården – där det ofta saknas personal med rätt kompetens

– Patienter skrivs ut efter bara några dagar. Då hamnar all rehabilitering i öppenvården – där det ofta saknas personal med rätt kompetens.

Han tar Mora som exempel: från omkring 60 vårdplatser när han började arbeta där, till drygt 30 i dag.

– Det går knackigt. Och det drabbar strokepatienterna hårt.

Han tror att pandemin spelat stor roll.

– Många strokeenheter gjordes om till covidavdelningar. Efteråt har de inte öppnats igen – eller bara delvis. Nu vill vi tillsammans med Riksstroke undersöka hur många enheter som faktiskt uppfyller kriterierna i dag.

Jörg är realist; han menar att vården aldrig kan bli helt jämlik i ett land som Sverige.

– Det är skillnad på att bo en mil norr om Idre och på Drottninggatan i Stockholm. Politikerna borde vara ärligare med vad valet av bostadsort faktiskt innebär.

Men det finns saker som går att förbättra.

– Transporterna. I Dalarna har vi infört helikopter – det räddar liv. Men det behövs mer. Norge ligger långt före oss och har gjort i stort sett hela riket nåbart med akuthelikopter.

Livet här och nu

När Jörg inte arbetar eller engagerar sig i förbundet lägger han mycket tid på barnbarnen, som tävlingsdansar flera dagar i veckan. Han kör, stöttar och hejar på dem.

– Det sprider glädje. Det gör även föreningslivet och allt runt fritidshuset.

Och så finns en lärdom som han bär med sig varje dag.

– Jag har lärt mig att aldrig säga ”det gör jag sen”. För sen kanske inte kommer.

Han hade planerat att åka Vasaloppet 2006. Jobbet kom emellan. Träningen fick vänta. I maj samma år fick han sin stroke.

– Efter det gick det inte. Så man ska leva i nuet.