Knut-Olof Åberg:

”Det går att klara sig – men ingen klarar sig ensam”

När Knut-Olof Åberg skulle lämna sjukhuset efter sin stroke fick han en broschyr i handen och rådet att ”påta i trädgården”. I dag, 24 år senare, är han en engagerad styrelseledamot i Strokeförbundet och en stark röst för synlighet, kunskap och stöd – så att ingen annan ska mötas av samma tomhet.

När Knut-Olof Åberg fick sin stroke var han 57 år, mitt i arbetslivet och helt ovetande om att det ens fanns en strokeförening att gå till. I dag, 24 år senare är han en av de drivande personerna som ser till att andra inte ska behöva stå lika ensamma som han gjorde.

– Föreningen höll på att läggas ner och jag protesterade. Det slutade med att jag fick ta på mig ordförandeskapet. Så blev det, och då kunde styrelsen också tänka sig att fortsätta. Det har gått fort, kan man säga.

Rehabiliteringen: En broschyr

När stroken slog till hade Knut-Olof tur i oturen. Han hamnade först på sjukhuset i Östersund – ett av de första i landet som hade en strokeenhet.

– Där visste de vad de gjorde.

Men när han skickades vidare till sjukhuset i Sollefteå förändrades allt.

– Där visste de knappt vad en stroke var. Jag fick en broschyr i handen och rådet att gå hem och påta i trädgården. Det var rehabiliteringen. Det var allt.

Det fanns nästan ingen information. Ingen förening som syntes. Ingen att prata med.

Åren gick. Men så en dag nämnde en gammal arbetskamrat att han skulle på ett strokemöte.

– Jag sa att jag aldrig hört talas om någon strokeförening. Den dagen fick de två nya medlemmar på en gång.

”Vill göra Strokeförbundet mer känt”

I dag går det bra för lokalföreningen i Härnösand/Kramfors. Knut-Olof har varit med i snart fyra år, först som ordförande lokalt och nu som ledamot nationellt.

Jag vill göra Strokeförbundet mer känt och mer utåtriktat

– Jag vill göra Strokeförbundet mer känt och mer utåtriktat. Det har varit för anonymt. Jag hade aldrig sett av förbundet innan jag gick med.

Han tycker att synligheten blivit bättre de senaste tre åren. Men mycket mer behöver göras för att nå ut – både med kunskap och med stöd.

Ett liv som fungerar – men inte utan spår

Trots att det gått 24 år sedan stroken bär han fortfarande med sig konsekvenserna.

– Ingen blir helt hundra efter en sådan smäll. Men jag reder mig ganska bra.

Knut-Olof hade eftersläpande symtom, bland annat fungerade inte ena tummen de första fem åren. Men han arbetade heltid fram till pensioneringen – som projektledare på dåvarande Vägverket.

I dag bor han i Skog tillsammans med sin fru. De har en utflugen dotter och två barnbarn. Och två fritidshus som kräver sitt.

– Det finns alltid något att göra. Men det är bara roligt.

”Kunskapen om stroke är för liten – och tiden är avgörande”

Det som driver honom starkast i dag är behovet av att öka kunskapen i samhället.

– Stroke är en svår sjukdom att definiera. En del har synliga funktionshinder, andra inte alls. Och då förstår folk inte varför man måste vara sjukskriven eller varför man inte orkar som förr.

Allmänhetens okunskap oroar honom.

– Det är skrämmande att så få känner till AKUT-testet. Alla borde veta vad man ska göra när någon blir sned i ansiktet eller börjar släpa på ena benet.

Och inom vården finns stora brister fortfarande.

– Jag hör ofta att det tar lång tid innan diagnosen fastställs. Men 1,9 miljoner nervceller dör varje minut, så tiden är allt.

Jakt, fiske – och 50 år som jaktledare

Trots engagemanget, styrelseuppdraget och kampen för bättre vård finns det en annan sida av Knut-Olof: naturmänniskan.

– Jag jagar i stort sett allt, men mest älg. Jag har varit jaktledare i 50 år nu. Det är en del av livet.

Och fiske, två fritidshus och ett lugnt liv med fru och barnbarn.

Det är lätt att förstå att han trivs. Och att han samtidigt har mycket kvar att ge. Knut-Olof vill fortsätta kämpa – både lokalt och nationellt – för att ingen som drabbas ska behöva famla i blindo, som han själv gjorde.

– Vi vet att det går att klara sig. Men ingen klarar sig ensam. Därför behövs vi. Och vi måste synas för att kunna göra skillnad.