Mikael Runesson:
”Stroke är en folksjukdom – men vi syns inte”
När Mikael Runesson drabbades av en ovanlig stroke fick han börja om från början – lära sig gå, lära sig svälja, hitta balansen igen. I dag arbetar han heltid, driver studiecirklar och sitter i Strokeförbundets styrelse med målet att synliggöra stroke.
När Mikael Runesson stod på toaletten och borstade tänderna en augustimorgon 2008 började världen plötsligt snurra. Vänster ansiktshalva domnade. Orden fastnade. Försöket att ropa på sin sambo blev bara kraxiga ljud.
Min sambo trodde jag skämtade. Men när hon såg mig förstod hon direkt: det var en stroke
– Eftersom jag ofta skämtade trodde hon först att det var ett busstreck. Men när hon såg mig förstod hon direkt: det var en stroke.
Ambulansen kom snabbt. Inom 25 minuter var han på sjukhuset. Det räddade livet på honom. Men livet, så som han kände det, förändrades radikalt.
I dag är Mikael 59 år, arbetar heltid som kommunikatör och administratör på ABF, och sitter i Strokeförbundets styrelse – efter en resa fylld av långsamt återerövrade steg.
”Jag fick börja om från början”
Mikael drabbades av Wallenbergs syndrom, en ovanlig typ av stroke där båda hjärnhalvorna påverkas. Han vårdades i två månader. I början kunde han varken gå eller svälja. Mat gavs genom sond – välling, av alla saker.
– Jag kommer aldrig äta välling igen, säger han och skrattar.
En dag vaknade han och kunde svälja igen. Han minns datumet exakt. Så starkt är det när kroppen tar tillbaka något man förlorat.
Balansen som aldrig helt kom tillbaka
I dag fungerar Mikael kognitivt fullt ut, men hans balanssinne är fortfarande skadat.
– Jag går som vanligt, men när jag springer ser jag ut som Quasimodo. Och på halt underlag är det svårt. Jag blir också yr när jag tittar i sidled. Men jag har lärt mig att leva med det.
Jobbet bidrar till rehabiliteringen
Efter stroken började Mikael arbetsträna på ABF. Det som började som ett lågintensivt försök att hitta tillbaka blev så småningom hans yrkesliv.
– Jag hade tur som hamnade på en arbetsplats där man ser människan. ABF är en empatisk och värdegrundsstinn miljö.
Han fick anställning på 25 procent först, sedan ökade tjänsten. Sedan 2017 arbetar han heltid.
– Det hade varit svårare att ta sig tillbaka om jobbet inte betytt något. Här känner jag att jag gör nytta, jag trivs och arbetet är meningsfullt.
Från SMIL till förbundsstyrelsen
Mikaels engagemang började nästan av en slump. 2015 blev han tillfrågad om att administrera SMIL:s nationella Facebooksida – Stroke Mitt I Livet.
– Då blev jag en del av förbundet. Efter det har SMIL varit min ingång.
Han ordnade träffar, startade studiecirklar, engagerade sig i den lokala strokeföreningen och därifrån var steget till förbundsstyrelsen naturligt. Mikael blev invald våren 2025.
– Det var bra att börja som suppleant. Då får man lära sig hur allt fungerar.
”Stroke är en folksjukdom – men vi når inte igenom bruset”
Det Mikael brinner mest för är synligheten. Eller bristen på den.
– Alla känner igen Rosa bandet. Många skänker pengar till cancerforskning. Men hur många utanför strokefamiljen stödjer strokeforskning?
Trots att 25 000 personer drabbas varje år är medvetenheten låg.
– Vi har inte nått ut. Stroke är en folksjukdom, men vi syns inte tillräckligt. Det måste vi förändra.
Han ser särskilt de yngre strokedrabbade – mitt i livet – som en grupp som behöver stöd.
När man är 30–40 år och får stroke så faller allt. Jobb, familj, framtidsplaner. Man behöver träffa andra som förstår
– När man är 30–40 år och får stroke så faller allt. Jobb, familj, framtidsplaner. Man behöver andra som förstår.
Där spelar SMIL-grupperna och Facebookgrupperna stor roll.
– Det sociala stödet är viktigt, men också att få ta del av nya rön och kunskap.
Familjen – och livet som förändrats för alltid
Mikael har fyra barn. De två äldre var vuxna när stroken kom. De två yngre, födda 1997 och 2002, har vuxit upp med en pappa som alltid kämpat.
– Min yngste son minns inte hur jag var innan. Det kan kännas. Men han har fått se andra sidor av mig också.
När han inte arbetar eller engagerar sig i föreningen tränar han, umgås med familjen och njuter av populärkultur.
– Jag är nörd. Jag älskar film. Jag älskar sport. När jag låg på sjukhuset tänkte jag inte ”nu är det synd om mig” – jag tänkte ”Yes! Jag kan se OS i Peking utan att gå till jobbet!”
Han skrattar åt det fortfarande.
– Jag har redan kollat vilka dagar jag ska vara ledig under OS 2026 för att kunna se hockeyn och skidåkningen.
