Det har gjort ont utan dig
I den här gripande texten skriver en dotter till sin mamma.
Det har gjort ont utan dig, det har gjort ont med dig. Det finns inte en dag sedan jag var 15 år och du fick din stroke då det inte gjort ont.
Döden har jag aldrig varit rädd för. Den kommer till alla någon gång och går att förhålla sig till som ett slut. Men att leva med lidande, det finns inget värre.
De 20 år av sorg och saknad efter en mamma som en trygghet och ett stöd sedan du blev sjuk, de sörjer jag. De 20 år av skuld och skam över att inte vara där hos dig och hjälpa dig, de söker mig dagligen.
Men hade jag varit där hade jag inte kunnat leva, jag hade inte varit vid liv. Att du borde vilja att jag lever och har det så bra jag kan, är det jag tröstat mig med sedan jag flyttade ifrån dig och staden. Det borde vara alla föräldrars önskan för sina barn.
Du fick livskvalitet till slut trots att du varken kunde prata eller gå, du har människor runt dig på hemmet som tar hand om dig och bryr sig om dig. Det känns bra, det är allt jag någonsin önskat. Att slippa leva med tanken på att du är ensam, ledsen, utsatt och sårbar.
Sjukdomen och du har gjort mig till den jag är idag. Jag är vettig mot människor eftersom jag vet hur det är att sakna det som man tänker att alla andra har. Vet hur det är att förlora det mest grundläggande. Det är jag glad och tacksam för, jag kan stå på deras sida och förstå.
Framför dig har jag aldrig fått vara liten, svag eller ledsen, då hade du mått dåligt. Känt att det var ditt fel. Och det är inte ditt fel, det är ingens fel. Jag har aldrig velat att du ska känna så.
Men att jag aldrig fått visa att jag är ledsen, att det är tungt, att jag inte orkar. Det är fel ändå. Det måste få vara fel också. Människor omkring mig som jag stängt ute. Det är för att jag tyckt om dem så mycket, velat att de ska ha det bra och inte behöva må dåligt över något, särskilt inte något som är mitt att leva med och hantera. Jag är van – för van – att koppla bort mig själv för att kunna vara stark för någon annan.
Jag älskar och sörjer dig alltid – min fina, starka, envisa mamma.
Man kan och får göra det samtidigt.
Hälsningar Annica