Det som inte får sägas

Jag är anhörig, anhörig till en strokedrabbad man. ”Du är mitt allt” säger min man då och då. Jo, till stora delar är jag nog det.

Jag är den som vårdar honom, klipper och ansar, sköter hans naglar, hjälper honom med viss av-och påklädning, går promenader med honom så han får lite gångträning, sköter hushållet, ser till att han får med sig allt när han ska iväg, rättar till ev. misstag han gör, hjälper honom in och ur bilen, lyfter in och ut rullstolen, ja listan kan göras lång.

Vi har det bra på många sätt, vi bor bra, har inga ekonomiska problem. Vi aktar och respekterar varandra och varandras åsikter, vi fattar gemensamma beslut, vi tar hänsyn till varandra och vi älskar varandra.

Men ändå är det mycket jag saknar från vårt ”förra” liv, det var inte så komplicerat innan stroken slog till. Vi behövde inte planera allt så noga, allting gick fortare, vi var två om att hjälpas åt med det mesta.

Jag saknar också de stunder när min man kom gående och kramade om mig, nu ser jag honom mest uppifrån rullstolen, men detta kan jag inte säga till honom, han skulle bli ledsen. Det är så mycket som inte får sägas för att undvika att såra honom och göra honom ledsen. Jag måste vara den som peppar och uppmuntrar, fast ibland kanske det är jag som behöver det, men det säger jag inte heller.

Jag säger inte heller att han ska komma ihåg att plocka undan efter sig, eller att spola toan, stänga av datorn när han använt den, att torka sig om munnen under måltider, det skulle bli för tjatigt i längden.

Några gånger har jag drömt att han kan gå som vanligt, känslan av förvåning och lycka över detta var stor i drömmarna, men i verkligheten är det ju inte så. Inte heller detta kan jag berätta för honom.

Ibland frågar jag hur han känner sig i detta, att vara så bunden till hjälp, den hopplösa situationen han befinner sig i, och svaret blir ”acceptans”. Jo, vi har nog både accepterat hans tillstånd men hoppet att det ska bli lite bättre finns fortfarande. Han är en så fin man, tålig, fördragsam, uthållig, snäll, säger aldrig något elakt till mig. Han har humor och får både mig och andra att skratta.

Och jag då? Jag upprätthåller gamla kontakter, vi träffas då och då och gör trevliga saker tillsammans. Jag går också på en kurs, går stavgång, läser en hel del och löser korsord. Men varje gång jag är hemifrån finns oron att något ska hända, att min man ramlar och skadar sig för balansen är dålig. Visserligen har vi larm, men han kan kanske inte larma just då. Är jag borta lite längre tittar jag på klockan och får dåligt samvete för att jag inte är hemma. Detta känns också frustrerande.

Ofta känns det tungt att vi inte längre har det liv vi båda önskade, men vi får se till de glädjeämnen som ändå finns: barn, barnbarn och framför allt att vi har varandra. Det är så mycket som inte får sägas men en sak får dock sägas: Vi älskar varandra. Det kan ingen stroke i världen ändra på!