Under den här fliken lägger vi in olika berättelser skrivna av anhöriga. Vill du dela med dig av dina erfarenheter? Skicka gärna in din berättelse, kort eller lång, så finns det en möjlighet att vi publicerar den här och/eller i vår tidning StrokeKontakt.

Maila oss på info@strokeforbundet.se

Fanny har skildrat det dramatiska förloppet när hennes pappa fick stroke. Publicerat i vår medlemstidning StrokeKontakt nr 4-2018.

I den här gripande texten skriver en dotter till sin mamma.

Det har gjort ont utan dig, det har gjort ont med dig. Det finns inte en dag sedan jag var 15 år och du fick din stroke då det inte gjort ont.

Döden har jag aldrig varit rädd för. Den kommer till alla någon gång och går att förhålla sig till som ett slut. Men att leva med lidande, det finns inget värre.

De 20 år av sorg och saknad efter en mamma som en trygghet och ett stöd sedan du blev sjuk, de sörjer jag. De 20 år av skuld och skam över att inte vara där hos dig och hjälpa dig, de söker mig dagligen.

Men hade jag varit där hade jag inte kunnat leva, jag hade inte varit vid liv. Att du borde vilja att jag lever och har det så bra jag kan, är det jag tröstat mig med sedan jag flyttade ifrån dig och staden. Det borde vara alla föräldrars önskan för sina barn.

Du fick livskvalitet till slut trots att du varken kunde prata eller gå, du har människor runt dig på hemmet som tar hand om dig och bryr sig om dig. Det känns bra, det är allt jag någonsin önskat. Att slippa leva med tanken på att du är ensam, ledsen, utsatt och sårbar.

Sjukdomen och du har gjort mig till den jag är idag. Jag är vettig mot människor eftersom jag vet hur det är att sakna det som man tänker att alla andra har. Vet hur det är att förlora det mest grundläggande. Det är jag glad och tacksam för, jag kan stå på deras sida och förstå.

Framför dig har jag aldrig fått vara liten, svag eller ledsen, då hade du mått dåligt. Känt att det var ditt fel. Och det är inte ditt fel, det är ingens fel. Jag har aldrig velat att du ska känna så.

Men att jag aldrig fått visa att jag är ledsen, att det är tungt, att jag inte orkar. Det är fel ändå. Det måste få vara fel också.

Människor omkring mig som jag stängt ute. Det är för att jag tyckt om dem så mycket, velat att de ska ha det bra och inte behöva må dåligt över något, särskilt inte något som är mitt att leva med och hantera. Jag är van – för van – att koppla bort mig själv för att kunna vara stark för någon annan.

Jag älskar och sörjer dig alltid – min fina, starka, envisa mamma. Man kan och får göra det samtidigt.

Hälsningar Annica

En novell av Bertan.

Att ligga på en studsmatta är som att hänga fritt i luften, att sväva, att inte beröra världen, inte vara en del av den, tänkte jag när stirrade upp mot molnen som seglade över himlen. Och mot den bakgrunden vajade flaggan på flaggstången som senast använts på min födelsedag i juli. Nu på halv stång.
Jag drog dom små kropparna som var hälften av mig närmare intill, kände deras värme, ville dela deras hjärtas slag och hörde dom större, dom som skulle hjälpa mig bära allt det tunga, dom som egentligen var för små för att orka med allt det svarta, komma springande över gräsmattan redo för att klättra in i den svävande världen utan fast förankring.

Det kunde varit vilken fredag som helst men det det var det inte. Det var september och det var en begravning på gång.
Döden kan vara på så många olika sätt, som pappas, den gamle mannens längtan efter att
få vila, som Johannas, det brutala slutet på en ung människas liv eller som den befrielse det innebär när en älskad människa, en småbarnsmamma, slipper att lida det öde som ingen önskar sin värsta fiende. Den egna kroppens fängelse. Men en fredag i september var det inte befrielsens vind som blåste.

Men spel ska spelas och roller tas. Sorgens färger skulle inte vila över denna dag och för att visa sin fria tanke och hur stark jag var hade svart blivit en bannlyst färg. Kostymen för 75 kr från Myrorna var grå. Den vita slipsen hängde i garderoben och barnens kläder var nya men praktiska nog för den vardag som oundvikligt följer även sorgens fotspår. På måndag var en annan dag, en dagisdag.

En svärfar, en man som förlorat sin dotter, en ägare till en BMW som egentligen var alldeles för svår att ta sig ur med värdighet för en lite överviktig man kom klädd i svarta kostymen och vita slipsen, för att ta seden dit han kom och för att i hans värld satt sorgen också i att följa traditionen och göra det rätta blev en ledstång att hålla i när livets trappa gungade under fötter som redan skakats av sjukdomars överraskningar. Tunga armar lyfte ut svärmors rullstol.

Jag höll hennes lillebror med uppknäppt skjorta alltför länge nära bara för att känna att det fanns någon att dela känslorna med. En man som kände samma sorg men på ett annat sätt, som sett hennes efter att själen lämnat henne tom. På hans axlar vilade nu mina barns släktträd och han skulle ge dom bilderna av deras mamma som jag saknade, ge historien en framtid där kusiner gav blodet färg och döden mening. Vi skrattade tillsammans för att mota bort sorgen och hålla stånd mot det definitiva slutet och det stora avskedet som en begravning innebar. Hans fru höll två vacklande män i hand, en liten kvinna som var tusen gånger starkare, en livlina och en fallskärm i samma fodral.

Av den korta bilresan finns inga minnen. Om svarta hål finns fanns det ett här, något som sög upp all sorgen, alla tankar, all längtan efter att allt skulle vara över så att livet fick gå vidare som det ville.

Parkeringen hukade under den stora kyrkans skugga, sjuttiotals arkitektur är rak och stram, tydliga linjer, raka vägar att gå, inga förvirrande krusiduller, det du ser är vad du får. Jag borde slappnat av i dess närhet, en trygg plats i en värld som rämnade. Men jag såg bara knoppen på ratten, en Chevrolet med rattautomat och traktorknopp för att passa någon som var 36 år och hade drabbats av en stroke som gjorde högersidan oanvändbar. I morgon skulle den bort.
Vi gick in från baksidan och kom som dom första in i kyrkan, med den vita kistan i blickfånget såg vi aldrig vilka som satt bakom.

Den främsta raden till höger, så långt åt vänster som det gick att komma utan att sitta i mittgången, upptryckta mot träkanten om markerade slutet, slutet på ett liv och som var ett skydd för oss levande att gömma oss bakom. Där satt vi, dom fyra vars namn för alltid satt intatuerat över mitt hjärta, till vilka jag givit liv och som för alltid var hälften av mig och jag. Jag en pappa utan kraft att vara tryggheten och den tydlige ledaren, en själ i förskingring. Fem olika som blev ett i det ögonblicket, vars delade sorg var den svetslåga som för evigt brände oss samman och som smälte en bit av vår själ till en klump där det inte gick att skilja min sorg från din. Och ändå sörjde två sin mamma, två en vuxen som satt spår och en sin fru. Satt så nära att tårar blandades på kinderna och att omvärlden hade svårt att se var en far började och var en dotter tog vid.

De stora klockornas dån krossade tystnaden och plötsligt var matchen igång, ett livsderby utan segrare. Prästen som jag träffat en gång och för all del tyckt varit trevligt började berätta saker om människan i den vita kistan, andrahandsuppgifter från någon som aldrig träffat henne. Han pratade så mycket och visste så lite. Hade aldrig hört skrattet. aldrig sett foten som var sned, förstått hur det enkla blev det starka eller sett vad ett litet stopp i ett ynkligt blodkärl kan göra med en människa man älskar. Han sa alla orden och förstod ingenting, men vi satt i samma
båt för det gjorde inte jag heller. Men var finns människan som förstår livet? Eller som förstår varför det slutar just nu innan sista kapitlet ens börjat? Om själar kan skrika utan att det hörs så gjorde våra det nu, vi fem på första raden till höger, och brodern som sörjde sin storasyster, och föräldrarna som blivit utan det barn som skulle överlevt dem med decennier.

Men när sorgen är som tätast och räddningen verkar vara som längst bort då kommer hjältarna in. Borde varit till ljudet av skallerormars rassel och suset av vind i präriens kaktusar. Mina vänner, varmhjärtade män i sina bästa år, beväpnade med vänskap, gitarr och saxofon. Kom tillsammans med Nick Cave och “ Shipsong”, en minnesmelodi som levererade tröst och smärta, i minnen från en röd soffa i ett Östersund då jag levde mitt där och då i tanke och i känsla. Då bröts isarna och spärrar som hållit tårar tillbaka brast och med dom kom sorgens våg vällande över oss på första parkett men också fast land och trygghet i sikte. Känslan av att se mannen med gitarren som kunde hålla min son i famnen och berätta att han visste hur det kändes att förlora sin pappa när han var sju år tillsammans med min finske vän som kommit så nära med sina tankar väckte lusten att gå vidare. Och dom levererade på det sätt människor med stort hjärta och total närvaro kan göra. Den stora kyrkan darrade av känslan och mitt bland alla tårar log min själ.

Det hade gått tre och ett halvt år sedan det hände. Jag vaknade i min treårige sons säng klockan två på natten av en smäll i vår sängkammare i rummet intill. Med den sömndruckne småbarns- förälderns stapplande steg gick jag dit för att med mina ögon tolka det mina öron förstod. Men inte heller ögon kunde förstå världen när den bestod av min fru liggande alldeles tyst på golvet, med benen under den byrå som hon tagit från sin mormor och kroppen halvvägs upp i sängen och med stora ögon som ropade hjälp. Om vår halvårsunge skrek eller var tyst minns jag inte, men medan jag försökte lyfta en tung kropp som vägrade lyda min vilja att få upp henne på sängen kom min man på tre gående, stannade i dörren och vände om.

Om ögon kan säga tusen ord så sa hennes ord jag inte förstod, panik absolut men om det
var ett brutet ben eller en höft ur led som gjorde att hon inte stod upp kunde jag inte förstå,
inte heller varför det skulle göra att hon inte pratade förvirrade ännu mer när jag sprang efter telefonen för att ringa ett nummer jag aldrig tidigare använt, 112 var min livlina att hålla mig fast i när plötsligt inget var vad det såg ut att vara.

Så stod jag där en söndagsnatt i januari klockan halv tre med en vaken treåring i famnen och väntade på den trygghet som det var att se blåljus i mörkret. Vi hjälptes åt att få ner henne för den smala trappan och när jag skulle söka henne igen så var det akuten som jag skulle leta på. Ensam var känslan utan släkt nära att ringa in så fick “ring en vän” en ny innebörd och hon kom från Vännäs för att lägga sig på vår soffa medan min son stirrade på nån barnfilm med stillastående ögon.

Eftersom jag inte kunde garantera att hon varit vid medvetande för mindre än tre timmar
sedan blev det ingen propplösare och senare förstod jag att det var en tråkig konsekvens som raderade ut dom bra oddsen för återhämtning. Hon var tyst när vi möttes, stirrande och mitt starkaste minne är hur hennes högra ben och arm bara föll rakt ner när dom kollade reflexerna varje kvart. Dagen efter mötte jag läkare som berättade om täppta halskärl och stroke, om skador på hjärnan och möjliga skräckscenario. Min fru kunde inte tala och hela högersidan var förlamad, det var ett nytt liv som började, ett liv med ett halvår på vårdhem och sedan kom en ny människa hem som på många sätt inte var min fru.
Två år gick där rädslan för att det skulle hända igen hängde över oss och där döden var närvarande men inget som låtsades om.
Tidigt en morgon i augusti så vaknade jag ännu en gång med känslan av att något var fel, mycket fel. Den här gången täpptes större delen av hjärnstammen till och mina barns mamma var ett paket som bara kunde röra på ögonen och med en kropp som krampade visa att hon grät. Det var en tid utan glädje för någon och när hennes kropp efter en månad sa stopp så var det inte helt enkelt att säga om den stora känslan var sorg eller lättnad. Men det jag vet är att det inte är enkelt att säga till ett barn att hans mamma är död.

Som en kropp, en fusion av fader döttrar och son, reste vi oss. Inneslutna i den bubbla som höll sorgen inne och verkligheten ute, med blicken på den vita låda i vars inre kroppen från den som saknades oss vilade. Fyra röda rosor, en rosa som fyraåringen beställt, placerade i slumpens mönster och vattnade med våra tårar. Vad som sas var glömt redan innan orden kom över våra läppar och när vi gått vårt ärevarv såg jag för första gången dom människor som delade stunden med oss som den berörde mest. Det var många, nästa fullsatt, förunderligt, värmande men också avlägset. Det kändes bra att åter få sätta sig i träbänkens trygghet och släppa andra upp på scenen.

Vi reste oss, mötte andras saknad och skulle bli tröstade, kramar till barn som förlorat sin mamma, till man som förlorat en fru, men få såg sorgen i själen hos dom som förlorat en viktig vuxen, dom döttrar som skulle bära en far och bli styrkan och glädjen för små människor utan mamma. Dom fick inga kramar, dom sörjde ju bara ett namn. Hur mäter man mängden sorg och hur ser man vem som bär den? Den som kan säga att mamma är död bär uppenbarligen tyngst, eller skrämmer känslan av att inte veta din sorg, att vara osäker på hur ledsen du är, att inte förstå hur du känner?
Det var en lång kö av sorgsna tröstare, ville bara att det skulle ta slut, Jan-Erik som cyklat till Turkiet och delat mitt vindskydd en mörk natt i oktober är den ende jag minns.Det var skönt när alla gått sitt sorgevarv.
Efterfest på en begravning, med prinsesstårta, the i påsar och några folk som minns tider före den vi vill glömma. Men känslan av tillsammans var skön för hjärtat, att på nåt sätt göra oket långt så att många kunde dela bördan, tillsammans lägga minnets ljusa skimmer över allt det svarta denna dag. Mina musikaliska vänner spelade “fields of gold” och då såg jag ljus. Men märkligast och varmast var känslan då den rödhåriga 16-åringen satte sig vid flygeln, spelade, fångade oss, överraskade och visade sin känsla på ett sätt som jag aldrig förväntat mig. Så svårt är det att förstå vilka spår vi sätter hos människor, var vi passerar obemärkt och var vi gör fåror som aldrig slätas ut. För vem jag betyder mest och var min närvaro knappast gör skillnad. Men om jag möter människor som om jag gjorde skillnad så skulle jag kanske ta mer ansvar och kanske skulle världen bli en bättre plats. Nu kommer tröttheten, den stora, smygande fram över både sorgen och glädjen, och jag börjar längta efter att dagen ska ta slut för att kunna börja på något nytt, något ljusare. Nu var tack och lycka till något att längta efter.

Så var då äntligen kaffet slut och den sista prinsesstårtan hade rasat. Nu skulle sorgen bekräftas och avskeden göras, folk som rest långt skulle ta sig tillbaka till sitt trygga hem. Jag kramade människor som betydde mycket för mig och andra som betydde mest för henne, några som jag kände att jag aldrig skulle släppa ut ur mitt liv och andra som kanske var sista gången jag såg. Denna dag blev också döden för ett antal relationer, för människor som jag trodde betytt något för mig men som nu bara tynade bort, dog ut ur mitt liv, och jag kände ingen sorg.

Minns inte bilfärden hem, men det måste varit jag som körde eftersom jag nu var den ende med körkort i vår familj.
Hemma i ett hus där hon aldrig mera skulle finnas, ett hus där ingen mamma mera skulle bo. Hennes drömmar och längtan hade slocknat och det som varit en plan tillsammans var kallt som is. Här orkade vi inte leva. Men att gå vidare var ett jobb för imorgon.
Minns ingen middag, inga tankar eller tröstens ord, en klump av tillsammans för fem var det enda som återstod. Dom som var utan mamma somnade av den utmattning som egna och andras tårar ger, som sorgen bedövar och som längtan att det ska vara över skänker. Jag orkade inte vara tillräckligt stark för de äldre så jag lämnade dom ensamma i en svart känsla. Inget att minnas med stolthet men mitt bästa då. En annan dag hade jag vågat se sorgen i deras ögon och hjälpt dom bära den, men idag var jag bara tacksam över att dom spelade starka, ingen vill minnas en tvåa.

Jag svävade fritt under en stjärnbeströdd hösthimmel, mörkret omslöt mig och höstluften gjorde både mig och studsmattan fuktiga. Mitt skinn var kallt men mitt hjärta var varmt, jag hade sett döden, tagit farväl och mottagit livet på en enda dag. Det kunde ha varit en vanlig fredag, men det var det inte…..

Det är så mycket som inte får sägas men en sak får dock sägas: Vi älskar varandra. Det kan ingen stroke i världen ändra på! Så avslutas en berättelse som vi fick in från en anonym skribent som hade sett vår uppmaning i StrokeKontakt att skicka in sin anhörigberättelse.

Det som inte får sägas

Jag är anhörig, anhörig till en strokedrabbad man. ”Du är mitt allt” säger min man då och då. Jo, till stora delar är jag nog det.

Jag är den som vårdar honom, klipper och ansar, sköter hans naglar, hjälper honom med viss av-och påklädning, går promenader med honom så han får lite gångträning, sköter hushållet, ser till att han får med sig allt när han ska iväg, rättar till ev misstag han gör, hjälper honom in och ur bilen, lyfter in och ut rullstolen, ja listan kan göras lång.

Vi har det bra på många sätt, vi bor bra, har inga ekonomiska problem. Vi aktar och respekterar varandra och varandras åsikter, vi fattar gemensamma beslut, vi tar hänsyn till varandra och vi älskar varandra.

Men ändå är det mycket jag saknar från vårt ”förra” liv, det var inte så komplicerat innan stroken slog till. Vi behövde inte planera allt så noga, allting gick fortare, vi var två om att hjälpas åt med det mesta.

Jag saknar också de stunder när min man kom gående och kramade om mig, nu ser jag honom mest uppifrån rullstolen, men detta kan jag inte säga till honom, han skulle bli ledsen. Det är så mycket som inte får sägas för att undvika att såra honom och göra honom ledsen. Jag måste vara den som peppar och uppmuntrar, fast ibland kanske det är jag som behöver det, men det säger jag inte heller.

Jag säger inte heller att han ska komma ihåg att plocka undan efter sig, eller att spola toan, stänga av datorn när han använt den, att torka sig om munnen under måltider, det skulle bli för tjatigt i längden.

Några gånger har jag drömt att han kan gå som vanligt, känslan av förvåning och lycka över detta var stor i drömmarna, men i verkligheten är det ju inte så. Inte heller detta kan jag berätta för honom.

Ibland frågar jag hur han känner sig i detta, att vara så bunden till hjälp, den hopplösa situationen han befinner sig i, och svaret blir ”acceptans”. Jo, vi har nog både accepterat hans tillstånd men hoppet att det ska bli lite bättre finns fortfarande.

Han är en så fin man, tålig, fördragsam, uthållig, snäll, säger aldrig något elakt till mig. Han har humor och får både mig och andra att skratta.

Och jag då? Jag upprätthåller gamla kontakter, vi träffas då och då och gör trevliga saker tillsammans. Jag går också på en kurs, går stavgång, läser en hel del och löser korsord. Men varje gång jag är hemifrån finns oron att något ska hända, att min man ramlar och skadar sig för balansen är dålig. Visserligen har vi larm, men han kan kanske inte larma just då. Är jag borta lite längre tittar jag på klockan och får dåligt samvete för att jag inte är hemma. Detta känns också frustrerande.

Ofta känns det tungt att vi inte längre har det liv vi båda önskade, men vi får se till de glädjeämnen som ändå finns: barn, barnbarn och framför allt att vi har varandra.

Det är så mycket som inte får sägas men en sak får dock sägas: Vi älskar varandra. Det kan ingen stroke i världen ändra på!

Den här texten är skriven av Josefine, hon var bara 16 år när hennes pappa fick stroke. Texten har varit publicerad i StrokeKontakt.

Hej pappa

Det jag nu ska tala om har vi aldrig talat om, du och jag. Bara skrapat lite på ytan av det stora isberget, men aldrig gått in på djupet, så där så det gör ont. Jag känner mig å ena sidan rädd för att göra det, men å andra sidan sa du till mig att det var bra för bearbetningens skull, så därför gör jag det.

Allt började den där morgonen den 28 januari 2003. Jag hade hjälpt Fia att träna till ett matteprov dagen innan och blev därför väldigt irriterad när mamma kom inspringande vid 6 på morgonen och ropade att jag skulle gå upp. Jag kommer ihåg att jag trodde att hon ville att jag skulle hjälpa Fia även idag och muttrade därför något halvtjurigt till svar.

Sedan blir allt på något sätt som en tjock dimma. Madde kommer in på mitt rum, halvt liv- rädd och halvt hysterisk och säger att jag måste gå upp för något har hänt, med dig pappa. Jag går upp ur sängen och ut ur rummet för att kika in i ditt och mammas sovrum.

Där ligger du. Du ligger och mumlar på ett obegripligt sätt medan mamma pratar med någon i telefon. Av hennes livrädda röst att döma och den vägbeskrivning hon ger, till vårt hem, inser jag att hon måste prata med SOS.

Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, men plötsligt sitter jag vid köksbordet och försöker inse vad som hänt. Att du troligtvis fått en stroke. Att det är mycket viktigt att du kommer in till sjukhuset fort, för annars kan du dö.

Allt är helt hysteriskt, alla springer runt till höger och vänster medan jag försöker
känna någonting. Jag minns att jag tänkte att jag måste reagera; börja gråta
eller vad som helst. Det gör jag också, men eftersom jag är helt tom på känslor är det liksom ingen riktig gråt – den bara kommer för att den måste komma, för att ingen ska tro att jag är hjärtlös.

Sirener hörs utanför. Dörren öppnas och några ambulansmän springer in. Några minuter eller sekunder senare, det kunde varit timmar, jag hade ingen tidsuppfattning alls – kommer de ner igen. Med dig, pappa. Sittandes i någon konstig konstruktion, helt livlös. Du är vaken, men helt borta i någon annan värld och du mumlar något förvirrat medan du tittar på mig.

Det var första gången jag såg dig så där, pappa. Så där hjälplös. Som ett barn. Du har förlorat din stolthet och det gör så ont att se att jag äntligen vaknar till och förstår. Och jag börjar gråta. På riktigt den här gången. Sedan blir allt suddigt igen. Mamma gråter och upprepar desperat gång på gång igen att hon inte orkar, att hon inte orkar med det här.

Vi sitter i bilen, i mammas röda Golf, och vår granne Camilla ska skjutsa oss. Mamma sitter gråtande, skakande bredvid i framsätet och upprepar hysteriskt att
hon inte orkar. Camilla tar hennes hand i sin medan vi åker till Västerås och hör Christina Aguileras låt “You are beautiful” spelas 100 gånger om. När jag ser dig igen ligger du på en bår. De har precis varit med dig vid röntgen och du vänder huvudet mot oss och du gråter. Du tittar förvirrat på oss och du gråter. Det var första gången jag såg dig gråta, pappa.

Sedan skjutsar de in dig i ett rum. Ett vitt och kalt rum. Du bara ligger där helt ensam och vi gråter. Camilla försöker få oss, få mig, att gå in och prata med dig men jag blir bara arg. Förstår du inte hur svårt det är!? Har jag lust att skrika till henne, men när gråten lugnat sig och jag känner mig tillräckligt stark för att gå fram

så gör jag det.

Jag går fram och tar din hand medan jag kämpar med att inte gråta. Jag ska vara stark för din skull, visa att du inte behöver vara rädd. Du tittar på mig och mumlar något som jag inte kan förstå. Det hugger till i hjärtat att se dig så där, hur du ligger där som ett paket som inte kan röra sig eller prata. Du tar min hand i din vänstra, den enda du kan röra, och ber mig nypa dig på ditt högra ben. Jag nickar och nyper ett par gånger men du känner ingenting. Du börjar förstå. Jag börjar gråta för det går bara inte att vara stark längre, det går inte att stå här medan du inser att du aldrig mer kommer att ha någon känsel i din högra sida.

Då gör du något som jag aldrig kommer att glömma. Du tar min hand i din och du smeker min kind. Torkar bort mina tårar fast det borde vara precis tvärtom. Fast ditt liv är förstört och det aldrig mer kommer att bli detsamma.

Du gråter mycket under den första tiden när vi besöker dig. Du försöker berätta att du inte orkar med det här, men din mun vill inte lyda dig och allt som kommer ut
är ett mummel som vi försöker tyda. Och vi, vi sitter där med en spänd klump i halsen, för vi vägrar att gråta inne hos dig. Du ska ha ditt hopp kvar.

När du kommer hem från sjukhuset och ska lära dig äta med höger hand igen står jag inte ut. Jag skjuter alltid omedvetet ett flingpaket mellan oss för att slippa se, för att slippa se min starka, stolta far kämpa med något så enkelt som att få upp en sked till munnen.

En bild jag har i mitt huvud berättar för mig vad allt detta inneburit. Det är bilden av dig när du är ute och går på en stig på de öppna gärdena hemma hos oss.
Hur du kämpar för att orka gå hela vägen och hålla balansen på det ojämna underlaget. Trots att du egentligen vill ge upp så gör du inte det – du kämpar på.
Trots att du är förlamad så går du. Det är så det är – du dog den där morgonen den 28 januari. Du dog. Men du började leva igen. Du förlorade känseln i din
högra sida och den kommer du aldrig att få tillbaka. Men du kämpade dig tillbaka. Från att inte kunna sitta på sängkanten utan att ramla till att kunna gå, träna på gym och sitta med i styrelsen för strokeföreningen. För några veckor sedan såg jag dig t.o.m. springa.

Du är min kämpe. Min hjälte. Och jag älskar dig.

Författare: Josefine Kågenäs

Här  följer ett bokmanus “Springandes genom livet” skriven av Amanda, en ung kvinna vars pappa fick en kraftig stroke.

Läs bokmanuset här (pdf)

Sommaräng på natten